Jag tycker att det är skönt att Salle inte är här för jag kan göra saker som inte känns bekvämt när han är här. Jag tycker det är ännu roligare när han kommer hem igen eftersom det är tomt när han är borta och man knappt kan prata med varann. Han behöver inte vara just här bara jag vet att han är i stan känns det bättre.
En del av mig tycker det är skönt att du och jag inte träffas för nu har jag mer tid för mig själv. Tid att bygga upp mig själv psykiskt som jag var innan en del av min värld rasade samman, igen och igen och igen. För det behöver jag verkligen. Visserligen var jag än rätt mycke mindre trevlig människa som tyckte det var enklare att döma folk först, låta dom verkligen kämpa för att bevisa att dom inte var som jag trodde och jag chansade absolut aldrig. Att chansa var nåt jag aldrig gjorde eftersom jag blivit sårad så extremt många gånger. Och visst, jag dömer fortfarande folk men inte lika fort och inte lika hårt. Inte enligt mig iallafall. Så dom som tycker att jag dömer folk nu skulle bara veta hur jag var för ett år sen.
Sen flyttade Salle in också dök du upp i mitt liv helt oväntat från ingenstans.
Men den här gången känns det inte lika hemskt att jag chansade och att det ändå gick som det gick (hur nu det är..?). Vet inte riktigt varför. Kanske för att jag vet bättre hur jag ska hantera det. Efter extremt många snack med Salle som fått mig att inse vissa saker, t.ex. att man kan missa mycket om man aldrig chansar, vilket stämmer för då hade jag aldrig lärt känna dig alls. Och både han och du har fått mig att må bättre under en period när jag inte ens visste vad jag skulle göra för att jag skulle kunna må bra igen.
Men jag saknar dig fortfarande. Och det är där problemet ligger.
Så riktigt nöjd är man väl aldrig. Fel hittar man alltid, uppenbarligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar