Satt precis och funderade lite. Kom fram till en mycket konstig sak som jag hoppas inte kommer stämma imorrn när jag inte är så trött längre. Eller så börjar jag bli knäpp.
Jag kom nämligen fram till att jag älskar en person bl.a. för att jag trivs med han skitmycke, kan berätta allt för honom, är van vid honom och allt känns så himla naturligt i hans sällskap. Han är även känd som den jag alltid velat ha men aldrig fick fullt ut. Jag hade en del av honom men inte så mycke som jag ville. Eller det var väl lite till och från. Ibland hade jag allt och ibland bara en del. Men det var sällan jag inte hade nåt alls. Han kom alltid tillbaks.
En annan person vill jag ha för att.. ja jag vet inte riktigt. Jag är van vid honom och han är lite av en utmaning. Men jag vet inte hur mycke jag vill ha när det gäller den personen. Men en sak är säker iallafall. Han är fin som fan. Nåt jag inte borde tycka men kan inte låta bli.
Sen har vi ju självklart han som är jättefin men lite för snäll (om det nu är möjligt) och han som man bara blir konstig av. Har alltid haft en förmåga att tycka om dom som man vet säkert inte är den bästa. Den sista har jag dessutom inte en aning om vart jag har. Han är skitfin men verkar vara lite av en player. Vilket visserligen är en teori som jag inte alls kan backa upp eftersom jag inte har en aning om det är så eller inte. Nåt jag fått för mig bara. Har dessutom kommit fram till att jag tycker han är skitfin för att han är jättelik en f.d. kompis till min brorsa som jag typ tyckte om. Hemskt men sant. Men jag kom över honom genom att strula med hans ännu finare kompis. Också hemskt men sant.
Får väl se imorrn om jag är så knäpp som jag tror eller om jag fortfarande kommer fram till samma sak. Hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar