Jag har funderat en massa på sista tiden när jag verkligen kände mig glad och jag kom på ett tillfälle när allt kändes riktigt bra, och dök det upp nåt som inte var bra så tog jag det på ett "skit samma sätt" också löste jag det. Tyvärr var det flera flera år sen. Och det slutade pga en kille som jag aldrig skulle ha släppt in i mitt liv på det sättet som jag gjorde om jag varit lite smartare.
På den tiden släppte jag inte in många i mitt liv och jag hade byggt upp en fin mur runt mig och innanför den fanns bara folk jag litade på som aldrig skulle göra något för att såra mig. Jag behövde den muren efter en massa skit jag gått igenom. Jag kan hålla med om att jag höll många människor utanför och det finns säkert folk jag kunde släppt in men inte gjorde. Jag mådde iallafall bra. Den killen jag släppte in var sjukt bra på att prata och han var väldigt fin, snäll och mysig. Dessutom hade jag känt honom länge men inte förväntat mig att det var någon jag skulle börja tycka om. Men det gjorde jag och självklart sket det sig och allt jag byggt upp och var säker på kändes bortblåst.
Kunde jag skulle jag bygga upp den muren igen. Den var skyddande och jag mådde bra och det känns som att det är viktigast för mig. Att kunna må så bra som jag gjorde innan sjukskrivningar och allt skit hände. Men allt sätter sina spår och jag kanske bara måste acceptera att det är som det är och att jag mår som jag mår. Fast gör jag det känns det lite som att jag ger upp att kunna må bättre och det är nåt man aldrig får göra. Iallafall inte jag för då tappar jag hoppet och det är ju det sista som ska överge en sägs det så jag får hoppas att det stämmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar