fredag 12 september 2008

Glädje och skratt

När jag satt och tittade på Mamma Mia och var som mest inne i filmen och nånting hände (jag kommer inte ihåg vad det var) och jag skrattade riktigt av glädje slog det mig hur längesen jag kände den glädjen. Och hur längesen det där riktigt äkta skrattet kom. Jag säger inte att jag går runt och aldrig skrattar, för det gör jag. Det händer fortfarande roliga saker som jag skrattar åt, eller någon som säger nåt roligt. Varje dag skrattar jag. Men jag kommer inte ihåg senaste gången jag riktigt skrattade av glädje, sån glädje. Det gjorde mig extremt ledsen och jag var nära att börja gråta, men jag bet ihop istället.

Gånger jag kommer ihåg hur roligt jag har haft är förfester med Elin och Therese och co. När vi var 8-9 pers som festade jämt och hade lika roligt varje gång. Det är många år sen nu men det var riktigt roligt. En annan gång jag kommer ihåg är när det var bara jag och Therese och vi förfestade och for in på krogen och härjade på. Det gjordes också ganska många gånger och det var jätteroligt varje gång. Eller som när jag precis fyllt 18 och jag och Tres for in med 19.45 bussen och gick först på Tandoori och sen på Coppers och drack nån cider och nån drink och bara pratade och hade roligt och sen for vi hem med 23.15 bussen igen. Varje onsdag gjorde vi det ett tag. Det var också jätteroligt.

Jag undrar vart allt blev fel, eller när saker slutade kännas bra. Jag tog mig igenom den värsta krisen som jag trodde jag skulle ha på högstadiet. Jag kommer inte ihåg hur dåligt jag mådde då men jag kommer ihåg att det inte var bra och både jag och mamma tror/trodde att det skulle vara det värsta. Förra gången jag blev sjukskriven mådde jag inte alls såhär dåligt. Men det tog lång tid innan det gick över. Fast då var jag arbetslös och grejer så det gjorde väl inte saker bättre antar jag.

Det konstiga är att jag tycker inte att jag mår så dåligt. Alltså det går väl upp och ner och det kommer stunder när jag bara vill lägga mig ner och inte vara med längre. Men jag vet iallafall en sak som skulle kunna göra mig glad och förhoppningsvis går allt som det ska det här året. Den här gången kan ingen förstöra det känns det som. Visst, just det kommer inte göra allt bättre, så orealistisk tänker jag inte vara, men förhoppningsvis blir det nåt jag kommer minnas med glädje för första gången på iallafall 2 år. Vi får väl se vad som händer. Förhoppningsvis blir det början till mer hopp om att jag kommer skratta med äkta glädje så länge jag kommer minnas.

2 kommentarer:

Anonym sa...

skrattet kommer med tiden gumman...baby steps *kramar*

Anonym sa...

Hej! Vad tyckte ni om filmen? jag tittade efter er, men såg er inte.. vi satt näst längst fram och såg ditt sms först efteråt. Hade varit roligt att ses! Sköt om dig, vännen min. Kram