Mitt jobb är väldigt roligt. Det är t.o.m. roligt när det är mycket att göra. Precis som min handledare sa, men jag trodde inte riktigt på honom.
Det finns en person här som tycker om banan med kalles kaviar på. Det var kanske det konstigaste jag har hört på mycket mycket länge. Tanken på banan med kalles kaviar är rätt äcklig och mycket rolig, men nån måste ju tycka om det också. Och hon är rolig och helt störtskön. Det är faktiskt i stort sett alla här.
Har inte så lång tid kvar nu innan jag får gå hem. Har bloggat 3 ggr från jobbet snart och jag har fortfarande ingen aning om jag får göra det. Men isåfall spärrar dom väl sidan. Det är inte direkt så att jag bloggar när det finns annat att göra. Och för tillfället finns det inte det.
Jag kom att tänka på en sak igår (eller när det nu var) som handlade om när jag var liten. Alltså sådär liten så man inte hade några speciellt stora problem. Då trodde jag iallafall att min pappa kunde fixa allt. Och det kunde han. Han var min hjälte. Och han blev aldrig sjuk eller nåt heller. Alltid när man frågade honom om han var sjuk när han lät förkyld eller nåt så sa han nej. Han erkände inte att han var sjuk förrän han låg på sjukhus. Det kommer jag ihåg så väl för det var enda gången han såg liten ut. Kan inte riktigt förklara hur men han gjorde det. Han hade opererats för bråck och brusten blindtarm och råkat vakna under operationen och känt hur dom slet i hans mage så jag förstår att han inte var så pigg.
Nu ska jag förbereda mig för att gå hem. Ha det så bra så länge alla människor. Godnatt och hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar