Jag är nöjd. Jag är nöjd med saker som det är. Nästan allt faktiskt. Nöjd med min boendesituation, så folk kan sluta påpeka att det är som det är och fråga när jag ska göra nåt åt det. Jag har sällskap när jag vill och är ensam minst 3 ggr i veckan.
Jag äter när jag är sugen och för att jag tycker att det är gott och jag tränar för att jag tycker att det är roligt.
Det enda jag inte är nöjd med är att jag inte har nåt jobb. Förhoppningsvis vänder det snart.
Var på intervju idag. Den var väldigt avslappnad fast det var 2 pers. som intervjuade och det kändes bra. Det behöver absolut inte betyda att det gick bra. Gick från björneborgsgatan ner till stan med Elin som sällskap i örat medans hon gick till sin praktik. Mycket trevligt. Ringde Therese en sväng men hon sov och ringde upp när hon var påväg till ica och skulle handla lunch. Var roligt att prata med henne också. Ska gå in en sväng till henne på jobbet imorron och säga hej och kanske lite mer.
For hem och sov lite till efter intervjun eftersom sömnen fortfarande inte vill funka som den ska. Sen klev jag upp och for och tränade. Mycket skönt.
Och imorron ska jag träffa Marie som jag inte träffat på länge. Ska försöka åka till henne med 9.45 bussen. Hon ska vara i stan 16 så jag ska åka till henne tidigt så vi hinner umgås lite och prata en massa, som vanligt. Alltid lika trevligt och mysigt.
Jag vet inte om jag riktigt tror på karma men för vissa händer saker som tyder på att det finns nåt man kan kalla för karma.
När jag var liten och gick på fritids hade vi friluftsdag eller nåt. Det var första gången jag blev mobbad. 2 killar följde efter mig hela dagen och kallade mig saker tills min kusin sprang och hämtade en fröken som sa till dom och dom bad om ursäkt.
Senare i 5-6: an umgicks jag och en kompis med en av dom här killarna och en annan kompis till honom och han var jätteschysst.
Sen när vi började högstadiet så förändrades han totalt. Han bråkade mycket, bl.a. med min bror och jag hatade honom.
Efter vi gått ur högstadiet så hörde jag mycket om honom. Bråk han hamnat i osv. Till slut hade han hamnat i ett bråk och blivit misshandlad så illa att han flygits till ett annat sjukhus och vi visste knappt om han levde. Men han klarade sig.
När jag träffade honom efter det så kom han fram till mig och bad om ursäkt för allt han hade gjort mot mig och min bror. Jag förlät honom men sa att han måste prata med min brorsa själv och det gjorde han. Och allt vart lugnt. Jag träffade honom flera gånger efter det och han var jättetrevlig. Han gick t.o.m. emellan när det vart bråk mellan mig och hans kompis och sa till sin kompis att han inte skulle bråka med mig.
För nån dag sen fick jag höra att han blivit misshandlad så svårt att han inte kunde prata. Vet fortfarande inte hur det där med inte kunde prata är men jag vet att han blivit svårt misshandlad. Han hade 20% chans att överleva och han klarade sig, men dom vet inte hur det kommer skada honom i framtiden. Han ligger fortfarande kvar på sjukhuset. Och jag tycker så himla synd om honom. Han hade ju liksom skärpt sig och tagit sig samman. Det känns så onödigt.
Om det nu är så att det är lite "what goes around comes around" när ska det sluta då!?
Han har redan tagit jättemycket skit så han borde ha fått tillbaks allt nu. Eller så har han bara extrem otur, jag har ingen aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar