Vill jag stanna?

Min chef pratade med mig (och Pär) idag. Han frågade om vi kunde stanna oktober ut och kanske resten av året. Visst, jag behöver pengarna men det drar väldigt mycket till Gbg just nu. Inget är säkert än, inte Gbg heller, så jag sa ja. Dök det upp nåt annat skulle vi säga till på engång sa han. Men som sagt, ingenting är säkert.

Imorron ska jag träffa Marie när hon slutat. Vi ska gå och sätta oss och fika och ta det lugnt och prata som bara vi kan. Det ska bli både skönt och roligt. Var ett tag sen vi träffades och pratade. Har blivit lite på telefon igår och idag. Och i förrgår. Så det ser jag fram emot. Det ska bli roligt att träffa dig din söta lilla förvirrade människa. Förhoppningsvis kommer vi fram till nåt så du inte är så förvirrad längre. Puss på dig!

Ställer man en fråga handlar hur mycket somhelst om hur man lägger fram den för att man ska få nåt svar och om man styr svaret så att det blir som man vill. Då kan man likagärna låta bli.

Har varit mycket begravningsfunderingar och prat sista tiden. Just nu är jag mest undrande om den har varit eller inte. Och vad som händer med en viss persons telefon. Och om din kompis berättade så jag slapp eller om det fortfarande blir jag som tillslut måste göra det.
Och vart din glädje tog vägen och framför allt din livslust.

Det är inte mycket som är som jag vill. Vet visserligen inte så mycket om vad jag vill och det skiftar en del men en del känner jag att jag vet. Allting kan man inte göra nånting åt men säger jag inget händer det säkert ingenting heller. Men att prata med rätt person är inte alltid det lättaste. Ska man berätta nåt väljer man oftast att berätta det för den som man vet kommer reagera på det sättet som man vill och inte den som kommer säga nåt man blir irriterad på när man verkligen vill prata. Jag vet oftast vem jag ska säga vad till. Berättar det mesta för dom jag vet att jag kan lita på, men ibland säger man inget för att man inte orkar.

Så nu måste jag bara komma fram till vad jag vill göra, och vad jag ska säga till dig.