I min framtida ekvation finns inte du med (inte på det sättet du gör nu iallafall) och jag ser fram emot det. Det har tyvärr gått lite för långt. Det är lätt att säga att det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda men det är så mycket jag skulle ha gjort annorlunda, om och om igen. Det är synd att vissa saker inte går att ändra på och nu sitter jag fast igen. Jag tog iallafall ett litet steg för mig själv som kändes så himla bra, nu är det upp till dig att se till att det händer nåt annars slutar våran ekvation fortare än du tror.
Jag behöver dom små stegen men jag behöver ta dom i min egen takt så att någon tjatar och håller på tjänar ingenting till. Det är som jag sagt några miljoner gånger mitt liv och mina beslut.
Jag ser fram emot att komma fram till den punkten när jag inte känner för att banka ner dig i skorna längre, på ett bra sätt(och nej jag känner inte så jämt, bara när du stör ihjäl mig så jag tror att jag ska explodera av irritation och jag bara vill skrika rakt ut). Det skulle ändå vara tråkigt om det slutade med att vi kände för att slå ihjäl varandra efter så lång tid. Det störigaste är allt du inte kan visa, även om jag bett dig att hålla vissa saker för dig själv, men som du betér dig ibland gör inte normala människor, speciellt inte mot den som du borde visa så mycket tacksamhet mot att det inte finns nån kvar.
Men jag skulle inte reagera så mycket om det inte var för att jag tyckte jävligt bra om dig ändå, om du nu av nån extremt konstig anledning skulle läsa det här och bli förbannad, eftersom du inte läser min blogg.
Alla relationer har bra och dåliga dagar och vi har fler bra än dåliga, annars skulle jag ha skitit i det här för längesen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar