Det är dumt att skynda på saker som måste få komma naturligt. Sist jag gjorde det tog det 2 månader innan jag förlät personen i fråga på riktigt, fast det var en värre grej då.
Den här gången tog det 1 vecka och 1 dag innan det kändes ok att prata igen. Jag vet fortfarande inte om jag litar på att det inte skulle hända igen, speciellt om jag inte var hemma men det får jag väl ta då det kommer till det. Det sas att det var första och sista gången så jag får väl tro på det.
Jag trodde aldrig att den personen skulle såra mig så och känslan att det hände och hur det kändes sitter fortfarande kvar, dock inte lika nära som förut men jag har långt ifrån glömt bort det.
Det är alltid dom som står en närmast som kan såra en mest, förhoppningsvis gör dom inte det men ibland händer det och jag hade helt glömt bort hur det kändes och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det. Det är enklare när man bara är arg. Sårad är så mycket värre och att tappa tilliten till nån är mycket värre.
Men allt går framåt, bara man tar det ett steg i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar