onsdag 3 december 2014

Till dig

Bruno Mars - Count On Me

 Oh uh-huh
If you ever find yourself stuck in the middle of the sea
I'll sail the world to find you
If you ever find yourself lost in the dark and you can't see
I'll be the light to guide you

Find out what we're made of
When we are called to help our friends in need


 You can count on me like 1, 2, 3
I'll be there
And I know when I need it
I can count on you like 4, 3, 2
You'll be there
'Cause that's what friends are supposed to do, oh yeah
Ooooooh, oooohhh yeah, yeah


 If you're tossin' and you're turnin'
And you just can't fall asleep
I'll sing a song beside you
And if you ever forget how much you really mean to me
Every day I will remind you

Oooh
Find out what we're made of
When we are called to help our friends in need


 You can count on me like 1, 2, 3
I'll be there
And I know when I need it
I can count on you like 4, 3, 2
You'll be there
'Cause that's what friends are supposed to do, oh yeah
Ooooooh, oooohhh yeah, yeah


 You'll always have my shoulder when you cry
I'll never let go, never say goodbye
You know...


 You can count on me like 1, 2, 3
I'll be there
And I know when I need it
I can count on you like 4, 3, 2
You'll be there
'Cause that's what friends are supposed to do, oh yeah
Ooooooh, oooohhh

You can count on me 'cause I can count on you

tisdag 2 december 2014

Gamla inlägg och nutid

Det är lite roligt att läsa igenom gamla inlägg, så när man sitter och inte har nånting att göra så är det en bra sysselsättning. Det är ännu roligare att läsa igenom gamla kommentarer.


I alla fall så läste jag igenom dom gamla inläggen och i februari gick jag alltså upp på 100% och har jobbat det sen dess. Det har gått bra. Nån sa att för varje gång man är sjukskriven och ju äldre man är desto längre tid tar det att återhämta sig, och det stämmer verkligen. Träningen är tyvärr det som blivit mest lidande och jag har inte haft nåt sug att träna förrän alldeles nyligen då det helt plötsligt kom tillbaka. Så nu ska jag investera i ett träningskort med hjälp av friskvårdsbidraget från jobbet som står för halva kortet och hoppas jag kommer igång på riktigt igen.


Jag har annars kommit fram till att jag skulle vilja ha ett jobb där jag jobbar dagtid. Jag är så less på att missa allt när man jobbar som jag gör. Födelsedagar, släkt och familjegrejer osv, i stort sett allt som händer på helger då man jobbar, för att byta bort en hel helg är omöjligt. Det är tur att Elin (kusin) la sina barns dop på helger då jag hade semester så jag kunde vara med.
I år fyller dessutom alla som är födda -85 30 år och då kommer det med största sannolikhet finnas saker man vill vara med på som man kommer missa pga. jobbet. Vi lägger ju dessutom schema så sjukt tidigt (vi har redan lagt schema för v. 3-12) så man kan inte fråga om dom som fyller år i början på året vet om dom ska ha nån fest eller nåt och isåfall när för det vet normala människor inte i början på november när vi la schemat.


I livet har det väl inte hänt så mycket (kan vara så att jag glömt saker också). En av mina närmaste vänner flyttade i augusti från Sundsvall till Linköping och Sara har flyttat från underbara Gbg till Malmö i april. Dålig flytt. Sara alltså. Men men, bara hon är nöjd och glad så är det bra, och det är hon.


Eftersom det snart är jul börjar det bli dags att köpa julklappar. Jag har kommit långt i planeringen tillsammans med brorsan (vi köper dom tillsammans eftersom han är och jobbar i Funäsdalen och inte kan fixa några) men jag har inte handlat några än. Eller jo en, till honom. Han fyller år den 8:e dec så han får julklapp och födelsedagspresent samtidigt eftersom han ändå inte kommer hem till jul, tråkmåns.


Så det var väl ungefär det jag hade att komma med den här gången. Jag får väl se hur lång tid det tar innan jag skriver nåt inlägg igen, förhoppningsvis inte 10 månader i alla fall.

fredag 7 februari 2014

Tillbaks på 100

Idag var första dagen på 100% och det var en rolig dag, förmodligen pga. bra och roliga kollegor.
Eftersom jag bestämde när jag började jobba 75% att jobba helpass, och på så vis få ut fler lediga dagar, så var det som tur var inte första helpasset jag gjorde. Då hade det nog varit jobbigare, vilka jag än hade jobbat med.

Jag hade även 7 dagars ledigt innan jag började jobba 100% och dom flesta av dom var jättebra lediga dagar. Jag var mest hemma och gjorde precis det som föll mig in, men hann även med att umgås med Cilla, Stina, barndomskompisen Anna och en trevlig tjejkväll med några från jobbet avslutade ledigheten. Helt perfekt!

Jag hann med flera timmars prat med både Sara och Johanna också som hjälper mycket i glatt, lesset, argt och förbannat tillstånd.
Mina närmaste tjejkompisar är det bästa och viktigaste jag har. Dom kommer aldrig gå att ersätta och det är aldrig nåt jag ens skulle drömma om att göra. Dom kommer alltid komma först. Att överge vänner för en kille är inte min grej. Att ändra på mig pga honom och börja bråka över skitgrejer för att jag inte tänker logiskt eller rationellt kommer jag inte heller göra. Det värsta är dock dom som lovar att det inte kommer hända, ännu värre dom som lovar att det inte kommer hända igen, och ändå gör dom om samma sak. Deras ursäkt för beteendet första gången känns rätt poänglös då.

Dagens (gårdagens om man ska vara petig) bästa idé som innefattar årets hittills bästa kommentar: En t-shirt med texten "Det var inte sallad som byggde den här kroppen!" Klockrent! Jag skulle köpa den utan att ens fundera på det. Citat från Sandra Danielsson.

måndag 3 februari 2014

2013 året som började på toppen och slutade långt därifrån

Nyårsafton 2012-2013 var jättebra. Jag var hos en barndomskompis och hade en nyårsafton på bästa sätt. Supergod 3-rättersmiddag, bra sällskap, rolig kväll och sms från nån man tycker om.

Nyårsdagen var jag lite lagom bakis och på kvällen fick jag sällskap av han som varit i en annan stad och firat med sina kompisar och kom direkt till mig istället för att åka hem. När han gick dagen efter var allting bra. Sen vet jag inte vad som hände och det vet jag fortfarande inte.

Resten av året inser jag såhär i efterhand och speciellt när jag ser tillbaka på allt jag gjorde att jag kanske borde tagit det lugnare och känt efter mer. Det där med att lyssna på kroppen är verkligen inte min grej.

Jag jobbade som en galning och på nåt sätt lyckades jag trycka in minst 3 träningar i veckan (vilket jag inte ångrar ett dugg, det var bara bra) + en massa annat. När det började närma sig semester var jag så trött och less och på så fruktansvärt dåligt humör så jag undrar lite grann hur i hela världen min omgivning stog ut. Den som märkte det mest och sa nånting om det var Anny på jobbet och jag tänkte nog inte riktigt på det förrän hon sa att det märktes att jag inte mådde bra. Den glada personen var helt borta och när jag hade 6 pass kvar till semestern hade jag hellre brutit av mig fingrarna så jag inte kunde jobba än gått till jobbet.

Semestern kom iallafall äntligen till slut och jag hade juli semester vilket enligt mig är bästa månaden. Vi har rullande semesterschema på jobbet så vi får inte välja.
Första veckan var Gatufesten. Dinah kom hem från Sthlm och jag gick med henne alla 4 dagar och det var verkligen jätteroligt. Sen hade jag några dagar på mig att bli nykter och människa igen innan det var dags för Sara och Gbg.
Jag åkte till henne på en torsdag och stannade till tisdagen veckan efter. Det var jätteroligt att vara där och jag blev mer kär i den där staden än jag varit förut. Vi hann med att göra en massa roliga saker innan det var dags att förflytta sig till Sthlm och mormor och morfar med mamma och pappa. Micke jobbade på Utö i sommar så vi var ut och hälsade på honom också vilket var jätteroligt. Sen var det dags att bege sig hemåt igen.
Jag var hemma över helgen och på måndagen åkte jag till stugan med föräldrarna där även min andra bror med familj var. Han och Bia skulle ut och fjällvandra så vi hade Ebba själv i nästan en vecka. Det var roligt, och det är alltid så skönt att vara i stugan. Man slappnar av på ett sätt som inte går att göra nån annanstans. På lördagen var det dags för släktträff och det var jätteroligt. Jag tror den sidan av släkten är dom jag träffar minst (kusinerna på pappas sida och deras barn + farbror och gudmor) men det är alltid lika roligt och jag tycker om dom jättemycket.
Dom enda som jag inte hann träffa när jag var i Skellefteå den veckan var min faster Aune och hennes man Rune. Det var verkligen jättetråkigt för dom är världens gulligaste. Aune hade ramlat och brutit käken på ena sidan och krossat den på andra sidan pga. att hennes hjärta stannade och hon kunde inte ta emot sig, så hon hade lite svårt att prata och äta och dom kom därför inte på träffen.
Jag skulle egentligen åkt hem på söndagen för jag började jobba på måndagen, men eftersom brorsan, Bia och Ebba skulle åka hem på måndagen och jag skulle jobba natt då så åkte jag hem då dom åkte istället. Då slapp jag krångla på med bussbyten och sånt också.

Det som var skönast med att ha så fullt upp med allt på semestern var att man slapp tänka, allt bara flöt på. Killen från tidigare hade träffat en ny under sommaren och det dök upp kort på dom. Som tur var dök det upp kort på dom under min semester så jag kunde lägga ifrån mig mobilen och förtränga att jag sett dom, iallafall ett tag.

Hösten kom och en massa saker hände. Kusinens pojkvän fick problem med blodvärdet och låg inlagd väldigt mycket på sjukhus. Kusinen som är med barn fick värkar alldeles för tidigt och hamnade på sjukhus i Umeå innan det var klart.
Jag som hade jobbat som en dåre hela våren, fram till semestern och även på hösten var till slut tvungen att lyssna på min kropp som helt enkelt la av och 10:e okt vart jag sjukskriven (efter att ha träffat världens mest puckade doktor och till slut bett om en annan, en annan historia) ända fram till 20:e nov. Efter att ha träffat företagsläkaren förlängdes den med 2 veckor och 5:e dec började jag jobba 25% och efter nån vecka gick jag upp på 50, men sjukskrivningen var långt ifrån det värsta.

30:e okt åkte Rune (min fasters man) in på sjukhus och det konstaterades att han hade en tumör i grovtarmen. Elakartad och inoperabel + metastaser i levern. Han gjorde en operation som skulle göra nånting bättre (som jag inte hängde med på vad) och han fick efter ett tag komma hem. Han skulle bli starkare så han kunde börja med cellgifter och fick medicin som han skulle äta under tiden. Han blev dålig hemma och fick inte behålla nåt däribland medicinerna och fick läggas in igen. Innan jul pratade min pappa med min faster som stog och rullade köttbullar. Rune skulle få permission och komma hem under juldagarna, med läkare som kom på hembesök. Strax innan fick han gulsot vilket är ett tecken på att levern slutat fungera. Jag visste att det inte var bra. Min gammelfarmor levde en vecka efter det när det hände henne. Skillnaden var att hon var närmare 90 och Rune 75.
På julafton när vi satt och åt ringde pappas mobil. Jag sa på engång att jag trodde det handlade om Rune och min äldsta bror som var hos oss och firade jul sa att han hoppades jag hade fel. Pappa var borta ett tag så vi trodde att jag hade fel, men så kom han tillbaka och sa att Rune dött vid 11. Han hade duschat på morgonen och ätit och sen lagt sig för att vila och inte vaknat igen. Sjukhuset hade ringt min faster som åkte dit med deras söner och fick beskedet när dom kom dit.

Så det vart ett annorlunda år och en annorlunda jul. Hade jag vetat hur året skulle bli och det gick att stoppa tiden hade jag inte gett mig in i det, men det är väl tur att man inte vet sånt.

Den 17:e januari var begravningen. Den jobbigaste jag varit på eftersom allt gått så fort och mitt huvud inte alls hängt med så kändes det så overkligt. Jag hade inte fattat att han var borta och jag vet fortfarande inte om jag fattat det, även fast jag varit på begravningen. Jag tror iallafall att det är bra att jag gick för om det nån gång går in så har jag på sätt och vis redan fått ett avslut. Lite svårt att förklara. Jag sköt fram att kolla om jag ens hade några kläder till dagen innan vi skulle åka bara för att jag inte ville ta tag i det. På nåt sätt kändes det som det inte hänt då och som man hade nån kontroll på situationen. Sen var det bara att ta en dag och en sak i taget. Jag har aldrig nånsin varit i en situation som jag behövt tänka så mycket på att andas som jag var då, speciellt när samma låt som var på Nathalies begravning sjöngs. Det var helt obeskrivligt jobbigt.
Efteråt var vi närmaste i hembygdsgården innan det var dags att åka hem. Det var skönt att vi gjorde det samma dag. Det var skönt att komma hem och jag var helt slut.

Numera jobbar jag 75% (jag jobbade 50% lite längre än tänkt pga omständigheterna) och ska snart ta klivet upp på 100. Jag hoppas och tror att det kommer gå bra. Det har börjat flera nya så vi är inte underbemannad längre + att fler ska in. Det gäller bara att inte skynda och låta det ta den tid det tar, vilket jag tyvärr är helt sämst på men förhoppningsvis har jag lärt mig nåt av höstens krasch.

Efter bråk med en av mina närmaste så har jag alldeles nyligen konstaterat att jag trodde att jag mådde bättre än vad jag gör, och vissa saker som jag inte hade några som helst problem med förut har jag nu jätteproblem med, och det är väl också ett tecken på att det är längre kvar tillbaks till att vara mig själv än vad jag trodde. Ett steg i taget och skynda långsamt heter det tydligen av en anledning. Jag måste bara komma ihåg det också, det är som sagt inte min starka sida.